Under ytan

socialbehaviorJag är med i en grupp på FB som heter Autism- och Aspergerförbundet. Där gick jag med när Robin fick sin diagnos Autistiskt syndrom. Nu har även mina 2 äldre barn fått sina diagnoser. Förutom ADHD som de fick när de var små så har de även fått Aspergersyndrom.

Det är ganska lärorikt att läsa inläggen som många skriver där. Det är frågor och kommentarer både från människor med diagnosen och från föräldrar med barn som har diagnosen. Det värsta är väl att jag känner igen mig själv i såååååå mycket som de skriver om.

Det senaste här var en kommentar om kramar. Huruvida barnen med diagnoserna tycker om kel och närkontakt. Vissa gillar det och andra inte. Robin gillar det inte. Han hade en period där han, så fort man rörde honom, sa: rör mig inte! Men han har alltid tyckt om att sitta i knät och kramas med mig. Ja, tills för nåt år sen då. Han är ju tonåring nu, så det är inte tal om att sitta i knät eller kramas längre! Men han blir besvärad när folk vill kramas med honom. Släkt och vänner. Han undviker det om han kan… Det syns på hela honom. Han ser generad ut och kramas absolut inte tillbaka. Men han låter sig bli kramad. Men han gillar det INTE…

Men min snart 20-åriga son tycker om att kramas. Med mig i alla fall. Han vill kramas hela tiden när vi träffas. Men det kan vara som det är för mig. Jag tycker INTE om att kramas. Det är bland det värsta jag vet! OM det inte är med människor jag känner och känner mig trygg med. Som med mina barn! Då går det bra! Och med min make tycker jag om att kramas med. Jag kan vara väldigt kelsjuk när det är någon som jag älskar. Men människor jag bara känner lite flyktigt sådär som vill hälsningskrama, det undviker jag GÄRNA! Då blir jag ytterst besvärad. Eller det behöver inte ens vara kramar. Det kan räcka med att de är för nära. Inom mitt ”space”. Det tar mentalt på mig. Jag tror att det är en anledning till att jag avskyr folkträngsel. Till exempel vid julruscherna! Eller vid kalas. Då är det så mycket folk som inkräktar på mitt ”space” så jag blir ju nästan sjuk! Det kan vara en anledning till att jag avskyr julen! Jag avskyr ju inte påsken lika mycket. Men långa köer i matbutikerna undviker jag gärna om jag kan! För mycket folk för nära inpå.

Som sagt så är det väldigt lärorikt. För även om diagnoserna inom AST säger att man har svårt att förstå språk och socialt beteende så är det så mycket underliggande som INTE tas upp som är det värsta att leva med! Jag tror inte att jag idag har svårt att förstå språk och ironi. Eller socialt beteende. MEN jag vet att jag hade det när jag var liten. Och idag kan det vara tvärt om! Jag övertolkar allt istället. Jag är superkänslig för människor och deras sätt att vara. Jag känner på en gång om en människa är ärlig eller inte. (Oftast!) Efter alla smällar och blåsningar man gått på både från kända och okända människor i min närhet så har det väl blivit en form av överlevnadsstrategi. Jag MÅSTE tolka alla signaler som människor ger. Och det gör att jag blir helt slut. En dag bland mycket folk så är jag slut i flera dagar efter. Jag och Tommy diskuterade det där lite igår. Efter fotografering av ca 100 ungar på 2 dagar så är man ju lätt slut. Inge konstigt med det. Tommy menade på att han skulle behöva 2 dagars vila. Ja… 2 dagar? Jag behöver en vecka! =)

Robin söker alltid bekräftelse hos mig när han är osäker på någon. Anders till exempel kan gärna vara lite ironisk. Robin brukar alltid titta på mig för att se om Anders skämtar eller om det är på riktigt. Robin kan själv använda sig av ironi, men är väldigt osäker på när andra använder sig av det. Visst vet Robin att om jag säger hoppa över kaffet så menar jag inte att jag bokstavligen ställer en kopp kaffe på golvet och hoppar över den, men annan typ av ironi kan vara svårare att tolka för honom. Jag har bett folk att försöka låta bli att vara ironiska när de talar med Robin, för jag gillar inte att han ska gå omkring och vara osäker på vad folk egentligen menar… Jag vet att JAG tycker det är skitjobbigt när jag inte vet vad folk egentligen menar med det de säger. =) Det kan ligga och gnaga i mig i veckor! När andra glömt bort det hela, efter typ 2 sekunder, så kan jag grubbla läääänge på vad som egentligen sas då. Enerverande som fasiken! Och energikrävande! Jag borde ju kunna ”släppa” det, men det går inte!

Som sagt så är det lärorikt att läsa massa om det. Jag har lärt mig så mycket. Framförallt om mig själv! Jag har fått så många svar på frågor jag haft om mig själv hela mitt liv så jag självsatt diagnosen asperger på mig. Och när det gäller min ”uppfostran” av Robin så försöker jag tänka väldigt mycket på vad jag tyckte och hur jag tänkte när jag var i hans ålder. Kanske inte alltid den rätta metoden, men jag vill att han ska växa upp och inte må dåligt över att inte veta vem han egentligen är! Även om vi inte pratar så mycket om han diagnos, för den är egentligen ganska oväsentlig. Robin är Robin och han är som han är. Det är bara för oss andra att försöka förstå hans sätt att tänka om saker och ting. Och jag tror att jag har lättare där eftersom jag fungerar på samma sätt! Men visst måste jag ju försöka få honom att förstå att världen fungerar på ett visst sätt, och han behöver lära sig det och försöka anpassa sig efter den. När han är där ute. Jag tror att det är en av anledningarna till att han helst sitter inne på sitt rum och inte går ut. För att han inte orkar ”anpassa” sig. Det kräver för mycket energi av honom. Jag minns när jag var liten och alla talade om för mig hur man ”ska” vara och alla fel jag alltid gjorde. Det gjorde nog att jag än idag har problem med att slappna av bland folk. Jag är alltid spänd och försöker göra som andra för att ses som ”normal”. Det är något jag försöker undvika när det gäller Robin. Jag vill att han ska vara sig själv och vara trygg med sig själv! Jag vill själv kunna slappna av och vara ”mig själv”. Även om jag är bland vänner som känner mig rätt bra, så har jag svårt för att vara helt mig själv.

En positiv egenskap har det här fört med sig till mig. Jag har blivit mycket mer tolerant till andra människors beteende och sätt att tänka, även om jag många gånger inte tycker att ett illa beteende kan skyllas på diagnoser. Jag tycker inte om att föräldrar till barn som är våldsamma och skadar andra skyller det på att barnet har ADHD. Där måste föräldrarna hitta ett sätt att få barnen att förstå att det är fel. Men jag har fått större förståelse för barn som verkar lite vilsna på jorden i sitt beteende. Jag är ju trots allt rätt vilsen själv många gånger. Jag kan känna mig som ett litet barn som storögt försöker förstå vad som händer runt omkring mig. När saker går för fort så blir jag otroligt orolig. När jag inte kan styra händelserna i mitt liv blir jag 6 år igen. När saker händer som jag inte är beredd på får jag ångest.

Anders är ganska duktig på att bjuda över människor hem till oss utan att tala om det för mig. Egentligen inte så allvarligt. Och jag har inget emot det heller. Jag tycker också att det är trevligt med besök. MEN! Jag kan behöva få gå undan ett tag. Sätta mig vid min dator. Pilla på min telefon. Eller annat som inte kräver min sociala närvaro.

I början av mitt och Anders förhållande så såg både han och andra, som kom på besök hem till oss, lite snett på att jag gick undan. Jag ansågs vara osocial. Det tog ett tag innan jag själv förstod varför jag behövde gå undan. Det är det där med socialt beteende och språktolkning. Jag blir trött av det. Nu vet folk (hoppas jag) varför jag kan gå undan ibland. Framför allt om jag redan haft en jobbig dag. Jag behöver bara samla lite energi för att räcka till. Ibland går det fort och ibland tar det längre tid. Ibland kan jag sitta med hela tiden. Men det är oftast dagar då jag inte gjort något annat. :)

Det finns ett stycke i den här låten som beskriver rätt bra hur jag många gånger kan känna det…

You see the smile that’s on my mouth
It’s hiding the words that don’t come out
And all of my friends who think that I’m blessed
They don’t know my head is a mess
No they don’t know who I really am
And they don’t know what I’ve been through

Det här inlägget blev bra mycket längre än vad som var planerat från början. Jag till och med bytte rubrik på den. =) Den skulle handla om Robin och kramar, men det kom visst så mycket mer än så… Dolt under ytan skriker jag nog fortfarande av frustration över att inte orka med livet så som det borde levas…

2 tankar på "Under ytan"
  1. Petra skriver:

    Konstigt hur saker kan tolkas olika. Jag har ALDRIG upplevt dig som osocial.

    1. Karin skriver:

      Det beror väl förmodligen på att jag oftast själv planerat våra möten. Men hemma är en annan sak. När jag inte själv bjudit in folk och är väldigt trött så kan det ju vara annorlunda. =)

Skriv gärna en hälsning till mig!