en 25-åring i en 80-årings kropp…

Ja, idag har jag nog varit som en 80-åring i kroppen. Det knakar och knastrar och är stelt i alla muskler. Och dessutom som har värken kommit krypandes också. Och jag har varit öm i musklerna hela dagen. Det kände jag när Xena ställde sig på min höft med sina små tassar när jag låg på soffan. Det kändes som om hon ställde sig rakt på värsta blåmärket. Jag har dock inget blåmärke där… Men jag kanske får i morgon!

Det är inte så kul att hjärnan känner sig pigg och att vilja göra en massa saker. Som att umgås med folk och yla av sig lite. Kanske ta ett glas vin eller tre också. Men kroppen skriker högt i protest bara jag reser mig ur soffan. Och jag stapplar runt på träpinnar till ben. Ibland så känns det som att ja, mitt liv kommer nog se ut så här i fortsättningen…

Jag kan bara hoppas på att morgondagen blir lite bättre. Det behöver dammsugas igen!

Skriv gärna en hälsning till mig!