Det var vid middagstid – Susanne Alfvengren

Karin börjar dagen tidigast på går´n,
Hon vandrar genom hagarna, som hon gjort mången gång
Hon söka sina djur, som ska mjölkas än en gång
Och i ängens grönska, ser hon vallmon står i fång
Det var på morgonen, den dagen, då Karin skulle dö.

Hon vända åter hemåt,och tanken flyr dithän,
dit den flytt mången gång, sen höstvindarna ven.
Hur bonden trängt sig på´na, och tagit hennes kropp.
Och hotat henne med att få gå, om hon munnen lyfte upp.
Det var på förmiddan, den dagen, då Karin skulle dö.

Förnedring utan like, det var vad hon kände då.
Men att hon skulle lida mer, hon börja snart förstå.
Hon känt hur det har vuxit ett barn i hennes kropp.
Hennes öde kan ej hejdas, hon kan inte säga stopp!
Det var vid middagstid, den dagen, då Karin skulle dö.

Vid skymningstid hon känna hur värkarna sätts igång.
Hon lämna allt för händer, och hon hastar ut med språng.
Hon flyr sen ut i skogen, med kniven i sin hand.
Hon föder där ett gossebarn, i gläntan vid en stand.
Det var om aftonen, den dagen, då Karin skulle dö.

Hon tårögd ser på barnet, och kysser dennes hand
sen dränka hon honom, och begrav´han i sand.
Hon kniven för till hjärtat, och stöter sen den in.
Hon faller ner i gräset, som smekts utav en vind.
Och natten svepte in, över dagen, då Karin skulle dö.

För er nu kanske tänka, att tiden ändras så!
Men Karin, hon såg ingen annan väg hon kunde gå.
Och mycket leva kvar, i den dag som just rann upp
att mannen tror sig rätterna än idag till kvinnans kropp.
Och skam och ångest och vånda, det har vi kvinnor kvar.
Och skam och ångest och vånda, det har vi kvinnor kvar.